Tillbaka till nu; sambon köper med sig lite gott på vägen hem från besöket hos farmor till min stora glädje och tillfredsställelse. Då slipper jag ha cravings så länge till.

Annars då? Jag väntar. Känns som jag väntar och väntar och väntar. På många saker. Bebis, besked, beslut, leveransinfo, viktnedgång, sömn m.m. Det ligger så mycket framför mig och så snart allt är avklarat i rätt ordning och förhoppningsvis med korrekt utgång; kanske jag kan börja andas igen. Sluta hålla andan som det känns som jag gör nu. Hela tiden.

Nåväl, allt löser sig.

På något sätt.