Baka baka liten kaka..
Inga nyheter ännu...eller nja det går framåt...
...men EN sak är definitivt klart: jag har fått nån köksnojja.
Ja, jag ska baka och laga mat...får inte nog??? WHYYYYY???
Japp, det är galet.
Nu ska jag börja pricka av bakverk och maträtter en efter en.
Mamma är chockad :-)
(Men glad då julklappslistan blir fylld med husgeråd iår :-) )
..Nedräkning
Det är vad jag hoppas på nu. Att det nu kan kallas för en tidsfråga tills jag kan röra på mig utan att smärta väller in över mig :-( Är i en galen sömnbristbubbla just nu..därav bloggtorkan som belägrat bloggen..
Inte många knop
Men det jag orkar försöker jag med, tro mig! Har så enormt ont i mina fötter att det slår smärtan i snittet pga av vattnet som "rinner ner" i kroppen. Man tror inte att det är möjligt att de kan se ut såhär och jag kan inte ens ha mina extra stora foppa-jag måste låna min sambos skor som är 3 nummer FÖR STORA...och det gör ÄNDÅ ont!
Skulle i normala fall ALDRIG satt ut en bild men detta måste nästan visas för att nån ska fatta hur illa det är!!! Alla tror att man överdriver. Min kära mor undrade vad jag gjort med foten, hon trodde inte det kunde vara vatten bara men båda fötterna ser ut såhär och det är svullet från knäna nedåt.
Med dessa ska man alltså försöka gå och då kan en kortis på baksidan av huset vara en LÅNG väg att gå men ändå väldigt fin-som tur e :-)
En liten lekplats finns precis utanför dörren och uppför kullen finns även gungor. Pyttelängre bort finns stora lekparker, både för mindre och större barn samt en plaskis som e kul på sommaren :-) Hm, fast där har vi typ bara varit en gång faktiskt :-/ Lite kallt vatten var det..BRRRR!
Fina droppar. Som kristaller faktiskt. Blev lite förlorad i dem. Som i sagornas värld. Kan tänka mig alla små älvor och andra väsen som lever i naturens fantastiska hemlighetsfulla vrår..
Ganska lummigt även om de just nu fixar med rabatterna och trixar med rör och sådant.. Trivs jag? Ja, det gör jag verkligen. Livet skär sig bara på en punkt och det är en utomstående faktor som bidrar till detta men life goes on och inget kommer få störa husefriden i fortsättningen.. Det blir svårt att åstakomma ringar på vattnet nu..
Annars har jag överkommit ett stort problem idag. Såret är läkt på vänster tutte, så nu ska jag kunna amma på det utan att dö av smärta eller mjölkstockning. Det är en stooooor sten som faller. Så nu ska produktionen upp i volym bara. ARLA nästa :-)
Dessutom har jag levererat 5 texter idag till min stora glädje.
jup..
JULIAN
Ja så heter min yngsta son är det bestämt tillslut. Vi pendlade mellan det och Maximilian men det blev Julian som segrade trots att namnet dök upp från ingenstans egentligen och vääääldigt sent.
30/8 kl.10:27 kom Julian med planerat snitt och trots att förra blev ett akut (som skulle varit planerat) som var superlugnt; var detta om möjligt ännu lugnare och faktiskt så otroligt mkt bättre. Jag slapp tex få andningsnöd och kräkreflexer för att personalen verkligen hade koll på mitt svajande blodtryck och de var enormt uppmärksamma på alla mina reaktioner. Julian var en mycket arg bebis. Han skrek oavbrutet tills han fick komma till mig. Hela tiden de vägde och trixade och hela vägen tillbaka. HÖGT. RIIIIIIKTIGT HÖGT!
Läkaren som genomförde operation hade nästan likadant efternamn som mig-en bokstav skiljde dem åt och han var en grek vid namn Kostas.. What are the odds? :-)
Apropå odds; när vi fick våra tags, jag och Julian upptäckte jag att sifferkombinationen var lika med ett av mina lösenord :-) Ganska lustigt..
Går inte in på detaljer nu; tar det bit för bit men jag lyckades med målet att stå samma kväll och dagen därpå gick jag om ändå med mycket smärtor. Men jag GICK! Och hem skulle jag såklart. Vilket inte hade varit ett problem om inte både jag och lilleman hade dåliga värden. Detta medförde en hel del tårar kan jag erkänna och en sån besvikelse över att min egna kamp mot smärtan inte varit värt ett smack :-( 3 nätter fick vi vara kvar iallafall och saknaden efter Alexander var så stor att jag kunde skrika rakt ut.
Väl hemma har det varit en kamp mot mjölkstockningen från hell och att få upp mina/våra värden igen som klamrar sig fast på lägre nivåer än godkänt. En dag i taget och promenixer i lugn takt ska väl få det att gå upp men jag måste lära mig sova på minst 50% av bebis sovtider-annars brakar det snart. För att inte prata om att jag måste hålla mig frisk ett tag framöver. Inte läge att bli sjuk nu. Vore en mardröm rent ut sagt.
By the way...vattenfossingarna is back.
Och denna gång är de helt sjuka!!! AAAJ!
Hörs snart igen..
Äldrevården..
...ett skämt på våra äldres bekostnad...11 sep 2008 skrev jag detta i min gamla blogg...lika aktuellt idag som då..
--------------------------
BLI INTE GAMMAL...stoppa klockan nu.
Inte en dag till frammåt.
Nej, det blir bra här tack!
När jag fortfarande kan ta hand om mig själv...innan man kanske blir en av de som hamnar på äldrevården och i värsta fall blir dement och inte kan försvara sig...ALLS!
Det här ämnet är ganska känsligt för mig, då jag jobbat på en avdelning för dementa patienter under en del av mina yngre yrkesverksamma år. Med känsligt menar jag att det finns många saker jag reagerade starkt på redan då och som verkat stagnerat...
På den tiden jobbade vi med ett 4-patientsystem. Dvs man skulle ha 4 patienter som ingick i din "grupp" så mer personlig kontakt kunde upprätthållas, i den mån det var möjligt, då patienterna ofta inte mindes dig från timme till timme...
So far so good anyway! Jag tog mitt jobb på fullaste allvar och såg till att utnyttja varje möjlighet till personlig kontakt, utöver de som mest var "underhållning av hygien och medicinering" och satt därför gärna och småpratade med mina "4" istället för att ständigt sitta i personalrummet med en kopp kaffe i handen...
Detta innebar att jag fick vara med om en hel del vackra saker, som bara kan hända när man etablerar KONTAKT. Genom alla höljen av dimma in till en dement patiens medvetande...det går ibland att ta sig dit..om man vill...om man har tålamod...om man är envis och vägrar låta de ge upp...inte utan ett sista tandlöst leende...eller en blick som strålar, trots alla liggsår på det som en gång var en fullt duglig kropp...
Jag HATAR att de ska behandlas som de redan ÄR avlidna. Ja, det är näst sista avdelningen på sjukan, nästa på tur finns bara bårhuset men de är inte där ännu och ska behandlas med respekt. Ett konstigt exempel är följande;Många av dem som låg där när jag jobbade, hade aldrig visat mer än kanske anklarna för en man...och blev nu tvungna att badas eller duschas av okända människor dagligen!!! Och jag vet många som skrek i rädsla och av förnedring varje gång det skulle ske, vad fan är det frågan om???
Usch! Blir så upprörd! Min karriär slutade med att jag fick höra att jag engagerade mig FÖR MYCKET (+- 40 min/dag mer än de andra) och jag totalflippade såklart...Talade om för den "fina" sköterskan att det snarare var DE som engagerade sig FÖR LITE och att detta inte var ett sätt jag kunde fortsätta jobba på...så jag sa upp mig.
Men någonting inom mig gnager varje gång jag läser om sjukvården. Känner att jag kanske borde varit kvar. Att det fanns en mening med att jag var där, att jag behövdes för att balansera alla de oengagerade som faktiskt finns överrepresenterade inom detta gebit...och jag funderar än idag på att åter slå mig in på denna väg. Inte för att stanna på avdelningen, utan för att försöka utveckla ett system...
Well, vi får se vad som händer... att minnas mina kära patienter på Blackebergs Sjukhus...en gång för länge sedan...skönt att veta att de är på ett mycket bättre ställe nu...
Ciao!
LOVE
Total kärlek...sjukt att man är skapad så att man kan känna så mycket kärlek..
Det är ren energi..expanderbart till en storlek som är oändlig och dessutom flera gånger om..
