B.A.J.S
Lille Alexander har börjat lära sig bokstäver och tycker det är jätteskoj :-) Första bokstaven blev "A", sedan klurade vi lite på "B" men det var inte så kul. Imorse när jag gick upp, hade han lärt sig "J" och "S" som han tyckte var skoj. Sen satte vi ihop det till "AJS" som han brukar säga själv och då var det läge att addera "B" så det blev "BAJS" (hör och häpna!) till hans stoooora förtjusning hahaha :-)
Han är för söt min lilla skrutt och jag älskar honom så mycket att hjärtat svämmar över konstant. Hur ska det sluta med en till bebis i magen.. Jag kommer ju spricka av alla känslor, eller? Ibland blir jag orolig att det ens är möjligt att älska dubbelt så mycket. För kärleken till Alexander kommer ju aldrig kunna minska. Oron finns ibland att man inte räcker till men sen vet man ju lika lite denna gång, som när man väntade barn första gången..
2barns mamma.
Vem kunde tro det? Inte jag i allafall. Inte ens i mina vildaste fantasier. Men det har faktiskt heller inte varit en dröm eftersom jag mer eller mindre hade fastnat i ett faktum. Jag skulle satsa på karriär istället och sådant som jag fokuserade på. Nu undrar jag vad det var? Vad var det som var så viktigt? Så intressant? Vad var det som hade mig fängslad vid ett beteende som bara hade ett mål? Ett mål jag hann nå innan Alexander kom. Jag undrar många gånger vad jag tappade på vägen. Den vägen som jag tog efter jag blivit mamma. För visst minns jag vissa saker men inte många..
Musiken finns kvar, ja. Den försvinner aldrig. Den är konstant men sålänge det inte går att lösa rent praktiskt så får den ta plats när den tillåts ta plats. Dvs med uppdrag jag kan göra hemma och en del kortare uppdrag ute. Inget kan få mig att sätta Alexanders behov på en andra plats hur skoj jag än må tycka det är att skriva musik..och det är ju trots allt även ett "yrke"..
Men nu är jag ju dessutom "där" snart igen; tiden då allt bara kretsar runt sömn, amning och sånt. Det är som "The Twilightzone" man sakta vaknar ur och lämnar bakom sig med svaga minnen pga av allvarlig sömnbrist. Det är en bubbla, ett vakum som man faktiskt lever i och det är en ganska tuff period måste jag säga.
Men det är det värt. För snart kan jag se tillbaka på tiden när jag "behövdes" 24/7 med sentimentalitet. Varför? Jo, tiden går fort. FÖR fort. Den rusar inte fram. Den rasar som den värsta av alla tänkbara stormar, helt utanför mätbara områden. En dag snart, börjar båda mina pojkar i skolan, skaffar kärlek, flyttar hemifrån och då, när jag har tid att reflektera vad som hänt de senaste åren; hoppas jag att jag känner att jag gjort allt jag kunnat för att stödja dem och finnas där på vägen. Genom allt. Till vilket pris som helst.
Inget är större.
Inget är viktigare.
Och ett av många steg på vägen är 4 bokstäver: B.A.J.S
Kommentarer
Postat av: Emma-Lou
Tjena snygging och tack själv för senast. Har inte den blekaste om vad jag har för dator, förutom att det är en PC ;-) Men skiten är ordnad i alla fall och jag har kunnat få in bilder nu :-)
Tvåbarnsmamma snart, det är inte illa det. Det är både skrämmande, men samtidigt alldeles fantastiskt. Antar att det var min "lilla" förlossningsberättelse du läste? SNITTA! :-P Själv är jag typen som helst vill föda vaginalt, men om jag någonsin ska ha fler barn (tror inte att det händer va), så kommer jag att begära snitt. Hellre den kortvariga smärtan än den här jag har fått dragits med i snart ett års tid. Förlossningen tog sådan jäkla stryk på min kropp + allt annat, blääääää....
Må så gott nu och ta hand om dig och din fina familj.
Kram.
Trackback