Sitter här sent på natten med 1000 ord och lika många känslor i kroppen efter ett par timmars funderingar och analyserande.. Livet har varit gott mot mig i många avseenden och jag är skonad mina värsta farhågor men så är det inte för alla och hjärtat sprängs av allt jag känner.

Så.. Vad är rädsla för mig? På riktigt. När man skalat av alla vanliga rädslor som fobier och "usch tänk om" osv. Vad blir kvar? Rädsla för att dö? Nä. Rädsla för att dö ifrån mitt barn? Rädslan att mista mitt barn?

JA.

Att inte kunna finnas där när det slår sig och kommer stapplandes fram med sin hand, för att jag ska blåsa bort det onda och göra allt bra igen med en puss. Att inte finnas där när tårarna rinner eller när den spontana pussen och kramen kommer som en liten vindpust av ren kärlek. Att inte finnas där för att försöka skydda den lilla ängeln från allt det onda som sker i världen..så gott det går... DET är rädsla.

Att veta att man inte kommer finnas till, tillräckligt länge för att "alltid finnas där"..DET är rädsla. En rädsla som gör mig illamående. För den kan drabba vem som helst. Utan förvarning och utan att man någonsin ska kunna förbereda sig på den.

Rädslan som är det värsta som kan hända har ett syskon; rädslan att förlora sitt barn. Att inte kunna hjälpa. Att tyst stå och bara kunna vänta och se på. Att känna sitt inre, dö minut för minut samtidigt som hoppet kämpar med att hålla en vid liv för att man vägrar ge upp. Vägrar vara svag. men man dör lite ändå.
Att dömas att leva vidare utan doften och ljuden man lärt sig älska. Att alltid ha en saknad, ett hål i själen som ingen kan förstå som inte vet eller som någonsin kommer kunna lagas.

Vad fan betyder alla andra "rädslor" i jämförelse?
Inget annat är större. Inget annat betyder lika mycket.

Barnen är allt. Så till den grad att allt annat är långt ifrån ens sekundärt.

Du vet inte hur många chanser du får.
Du vet aldrig hur livet kommer bli.
Men du vet i ditt hjärta vad största skräcken är.
Allt annat klarar man.
Glöm inte det. Någonsin.