...ett skämt på våra äldres bekostnad...11 sep 2008 skrev jag detta i min gamla blogg...lika aktuellt idag som då..

--------------------------

BLI INTE GAMMAL...stoppa klockan nu.

Inte en dag till frammåt.

Nej, det blir bra här tack!

När jag fortfarande kan ta hand om mig själv...innan man kanske blir en av de som hamnar på äldrevården och i värsta fall blir dement och inte kan försvara sig...ALLS!

Det här ämnet är ganska känsligt för mig, då jag jobbat på en avdelning för dementa patienter under en del av mina yngre yrkesverksamma år. Med känsligt menar jag att det finns många saker jag reagerade starkt på redan då och som verkat stagnerat...

På den tiden jobbade vi med ett 4-patientsystem. Dvs man skulle ha 4 patienter som ingick i din "grupp" så mer personlig kontakt kunde upprätthållas, i den mån det var möjligt, då patienterna ofta inte mindes dig från timme till timme...

So far so good anyway! Jag tog mitt jobb på fullaste allvar och såg till att utnyttja varje möjlighet till personlig kontakt, utöver de som mest var "underhållning av hygien och medicinering" och satt därför gärna och småpratade med mina "4" istället för att ständigt sitta i personalrummet med en kopp kaffe i handen...

Detta innebar att jag fick vara med om en hel del vackra saker, som bara kan hända när man etablerar KONTAKT. Genom alla höljen av dimma in till en dement patiens medvetande...det går ibland att ta sig dit..om man vill...om man har tålamod...om man är envis och vägrar låta de ge upp...inte utan ett sista tandlöst leende...eller en blick som strålar, trots alla liggsår på det som en gång var en fullt duglig kropp...

Jag HATAR att de ska behandlas som de redan ÄR avlidna. Ja, det är näst sista avdelningen på sjukan, nästa på tur finns bara bårhuset men de är inte där ännu och ska behandlas med respekt. Ett konstigt exempel är följande;Många av dem som låg där när jag jobbade, hade aldrig visat mer än kanske anklarna för en man...och blev nu tvungna att badas eller duschas av okända människor dagligen!!! Och jag vet många som skrek i rädsla och av förnedring varje gång det skulle ske, vad fan är det frågan om???

Usch! Blir så upprörd! Min karriär slutade med att jag fick höra att jag engagerade mig FÖR MYCKET (+- 40 min/dag mer än de andra) och jag totalflippade såklart...Talade om för den "fina" sköterskan att det snarare var DE som engagerade sig FÖR LITE och att detta inte var ett sätt jag kunde fortsätta jobba på...så jag sa upp mig.

Men någonting inom mig gnager varje gång jag läser om sjukvården. Känner att jag kanske borde varit kvar. Att det fanns en mening med att jag var där, att jag behövdes för att balansera alla de oengagerade som faktiskt finns överrepresenterade inom detta gebit...och jag funderar än idag på att åter slå mig in på denna väg. Inte för att stanna på avdelningen, utan för att försöka utveckla ett system...

Well, vi får se vad som händer... att minnas mina kära patienter på Blackebergs Sjukhus...en gång för länge sedan...skönt att veta att de är på ett mycket bättre ställe nu...

Ciao!