30/8 kl.10:27 kom Julian med planerat snitt och trots att förra blev ett akut (som skulle varit planerat) som var superlugnt; var detta om möjligt ännu lugnare och faktiskt så otroligt mkt bättre. Jag slapp tex få andningsnöd och kräkreflexer för att personalen verkligen hade koll på mitt svajande blodtryck och de var enormt uppmärksamma på alla mina reaktioner. Julian var en mycket arg bebis. Han skrek oavbrutet tills han fick komma till mig. Hela tiden de vägde och trixade och hela vägen tillbaka. HÖGT. RIIIIIIKTIGT HÖGT!

Läkaren som genomförde operation hade nästan likadant efternamn som mig-en bokstav skiljde dem åt och han var en grek vid namn Kostas.. What are the odds? :-)

Apropå odds; när vi fick våra tags, jag och Julian upptäckte jag att sifferkombinationen var lika med ett av mina lösenord :-) Ganska lustigt..

Går inte in på detaljer nu; tar det bit för bit men jag lyckades med målet att stå samma kväll och dagen därpå gick jag om ändå med mycket smärtor. Men jag GICK! Och hem skulle jag såklart. Vilket inte hade varit ett problem om inte både jag och lilleman hade dåliga värden. Detta medförde en hel del tårar kan jag erkänna och en sån besvikelse över att min egna kamp mot smärtan inte varit värt ett smack :-( 3 nätter fick vi vara kvar iallafall och saknaden efter Alexander var så stor att jag kunde skrika rakt ut.

Väl hemma har det varit en kamp mot mjölkstockningen från hell och att få upp mina/våra värden igen som klamrar sig fast på lägre nivåer än godkänt. En dag i taget och promenixer i lugn takt ska väl få det att gå upp men jag måste lära mig sova på minst 50% av bebis sovtider-annars brakar det snart. För att inte prata om att jag måste hålla mig frisk ett tag framöver. Inte läge att bli sjuk nu. Vore en mardröm rent ut sagt.

By the way...vattenfossingarna is back.

Och denna gång är de helt sjuka!!! AAAJ!

Hörs snart igen..