Till och med ordet får energimolnet att krympa ihop till en liten boll i mellangärdet och låtsas som om det inte hörde det nämnas. Luften har långsamt invaderats av små kyliga och ettriga vindar som påminner om rysningar av obehag man kan känna när något inte riktigt stämmer. Inte helt fel liknelse om man inte ser fram emot nästa årstid. Hösten är här och det är lika brutalt varje gång det sker.

Att ta avsked av denna korta säsong känns aldrig som något positivt. Värmen är konstant saknad resten av året och längtan kan driva många till depp. I mitt fall blir jag bara sur över att det är grått, kallt och fuktigt. Tråkigt. (Att ha reumatism gör det inte direkt bättre..) Det är ännu värre när sommaren bara varit sporadisk och den där riktiga känslan inte infunnit sig. Om man fått ladda batterierna och njurit av solen en längre tid kan hösten tom kännas vacker och avslappnande men nu..nej usch.

För att sommaren ska lyckas tina upp den frusna människan behövs det längre och mer sammanhållande värme under solens välsignelse. Inte bara små stänk och elaka teasers av vad som skulle kunna varit. För vem kan säga att denna sommar har varit ens i närheten av OK? Framför allt har den varit i maskopi med tiden och bara stressat förbi. Det lutar åt en semester utomlands i höst.

Någonstans där sommaren och värmen inte bara är på låtsas..