Paus är inte direkt mitt favoritord. Stanna, sakta ner, stopp alla känns som negativt laddade ord för någon som ser det som ett hot mot den rådande ordningen eller kontrollerade stressen närmare bestämt. För mig blir ordet ett problem på fler sätt. Planen spricker och det är inte godtagbart.

Orkar inte stå och se på hur grunden rivs ner av en bulldozer medan jag kutar runt med maxpuls och samlar småsten för att rädda bygget i vilken jag satsar den enda valuta som accepteras: min sömn min "egentid"..

Det är svårt att förklara utan att ingående och detaljerat visa varför jag omöjligt kan "sakta ner". En kedja av olika lika viktiga komponenter bildar en tät väv av bollar som alla måste tas ner. En och en i en viss takt.

Men så börjar väven att vibrera av en yttre fri komponent som aldrig kan vävas in i kontrollpanelen. Den bollen är större än alla andra och helt oberäknelig eftersom den aldrig ologiskt nog finns med i Planen. Plötsligt tar något annat över bygget, väven av bollar och planen krymper till en dammråtta i ett bortglömt hörn..

Efter att ha skruvat på sig av frustration och blint fortsatt kämpa sig över varje hinder lyfter man blicken för att stirra rätt in i ögonen på den yttre komponenten.

LIVET.